Substansköp i
Finland
Sakrättsliga
problem
På senare tid
har sakrättsliga problem uppstått allt oftare i köp av affärsrörelse.
Säkerheterna komplicerar den annars rätt enkla proceduren och
säkerhetsinnehavarnas ovilja att skräddarsy kundernas speciella
säkerhetsrättsliga arrangemang har
försvårat läget. Köparna av mindre företag känner sig otrygga och överväger riskerna: kan man förlora sin investering om säljaren mot all
förmodan går i konkurs.
1. Den sakrätsliga bakgrunden
Publicitetsprincipen
är avgörande princip i den finländska
sakrätten. Publicitetsprincipen
innehåller ett krav på att rättsverkningarna som riktar sig till tredje
personer skall vara anknutna till iakttagbara
kännetecken. Det finns två olika slag av sådana kännetecken i vår sakrätt:
(i)
besittning och
(ii)
inskrivning.
Något förfarande med kungörelser
känner inte det finländska systemet till och inskrivning kommer i fråga bara
beträffande fastighetsköp, inteckning eller företagsinteckning.
Publicitetsprincipen hänger ihop med
tillitsskyddssynpunkten. Men det är självklart att man kan tala om tillitsskydd
endast om den tredje personen är i god tro.
2.
Substansköp
Jag hade nyligen ett fall där
fastigheten där veksamheten bedrevs ägdes av ett fastighetsbolag och inkråmet
av det verksamma bolaget. Den utländska köparen kände en viss oro över att
köpeobjektet (maskinerna) skulle innefattas av
fastighetsinteckningendet Det var dock inte sannolikt; inte bara för att fastigheten ägs av ett annat
bolag utan för att maskinerna inte var specifika för fastigheten (de gick att flytta
till en annan anläggning) och således inte kunde anses ha blivit fastighetens
beståndsdelar.
3. Maskinerna
Hur definierar man god tro i detta
sammanhang? En tredje man (t.ex. köparen) som är i god tro känner inte till hur
äganderättsförhållandet egentligen ligger till. För att en sådan tredje
man skulle få skydd är ovetskap ändå
inte tillräckligt utan doktrinen
förutsätter s.k. motiverad god tro: personen i fråga kände inte till och borde
inte heller ha känt till omständigheten. I det nuvarande fallet blev banken,
d.v.s. innehavaren av företags- och fastighetsinteckningarna medveten om substansköpet.
Det är en självklarhet att
produktionslinjen innefattas av företagsinteckningen (Lagen om företagsinteckningar
1984/364; §§ 1 och 5) och substansköpet förutsätter inteckningsinnehavarnas
samtycke. Lagen om företagsinteckning § 9, 3 moment är tydlig i detta avseende:
”Om en näringsidkare säljer eller
annars överlåter hela den egendom som är föremål för företagsinteckning eller
huvuddelen av den, består företagsinteckningen och ger företräde till betalning
ur den överlåtna egendomen före företagsinteckning som har fastställts i
förvärvarens egendom. Inteckningen förfaller dock när sex månader har förflutit
från det inteckningshavaren fick kännedom om överlåtelsen och senast två år
efter överlåtelsen, om han inte före det söker betalning för sin fordran ur den
intecknade egendomen och anmäler detta till registermyndigheten. Överlåten
egendom frigörs från inteckning när inteckningshavarens fordran har blivit
betald eller när inteckningshavaren har avstått från indrivning eller annars
gett sitt samtycke till frigörandet.”
En försiktig köpare vill förstås
gardera sig emot säljarens oärlighet
d.v.s. att säljaren skulle sälja maskinerna till en tredje man (tvesalu). För det första skulle handlingen
vara brottslig och omfattas av Finlands strafflag. Dessutom kan man utesluta
möjligheten av tvesalu genom att utesluta den senare köparens god tro. Detta
görs bekvämast genom att märka
egendomen. (Bl.a. HD 1996:130, HD 2012:17, HD 2005:97)
De senaste tidernas jurisprudens strävar dock efter att bedöma
händelseförloppen i stora helheter däri
syftet för de ekonomiska strävandena och deras stödfunktioner får större vikt. Enligt
denna doktrin skulle en professionell köpare lättare få skydd än t.ex. en ren
investor.
av Tina Taivaloja, doktorand vid Helsingfors Universitet